Sorgen efter pappa är nåt jag kommer få leva med hela mitt liv men en sak som slagit mig är att jag har inte kunnat gråta en gång vid hans grav. Jag har kunnat vara ledsen i tid & otid vid många olika ställen för att han fattas mig. Som i lördags när jag & tjejerna åkte bussen till Skinnsberg för att fira min kusins student så va de väldigt jobbigt att bara sitta på vägen dit.. Har börjat gråta i bilen när vi precis kommit in i Skinnsberg för saknaden efter pappa slår till som en käft smäll... hemma.. o.s.v.
Men varför kan jag inte vara ledsen när jag "besöker" honom vid hans grav??
Den 27/7 är det 9 års sedan han lämnade mig och jag kan fortfarande prata om honom som att han lever.
Men på ett sätt kommer han ju alltid vara levande för mig. Men han finns inte längre och de gör så fruktansvärt ont i min själ. Men man lär sig ändå att leva med de, hur dumt de än låter.
Som en person en gång sa till mig..
Man kan inte hindra sorgens fågel att flyga över ens huvud men man kan hindra den från att bygga bo.
<3<3<3
Saknar dig pappa!
